Befrielse

Vi var i Trelleborg på KULHUSET igår, hela familjen. Det stället gör verkligen skäl för sitt namn. Vilket KUL hus!
Agnes var verkligen i sitt esse och det var fullrulle-bus-äventyr i tre timmar. Daniel och jag hängde på så gott vi kunde:-) Axel låg i vagnen och iakttog och myste.

Besöket i Trelleborg avslutades med pizzeriabesök. Inte precis vad vi hade tänkt oss för mat, men regnet öste ner och vi hade inte lust att gå någon längre sträcka med två små barn. Så vi tog det som låg bäst till - vilket råkade vara en pizzeria.
Agnes var överlycklig över beslutet och sa: "Kocken laga pissa Annes" med uppmanande röst och stegade in på pizzerian.

Varje gång jag äter på pizzeria eller McDonalds(och liknande) känner jag vilken befrielse det är att vara fri från ätstörningarna. Pizza och hamburgare hörde till det absolut mest skrämmande att äta under sjukdomsåren och det var något av det sista som kom tillbaka att jag vågade äta efter tillfrisknandet.
Jag tänker fortfarande på det varje gång jag äter det - men inte med ångest, utan med en stor lättnad över hur mycket lättare och skönare livet är när man tillåter sig att äta det man vill ha, det som erbjuds och det som ens familj och vänner äter.

Fasen vad man krånglar till allt när man har anorexia och bulimi. MAN krånglar till det och SJUKDOMEN krångla till det.

Men det ska ni veta alla ni som kämpar där ute för att bli friska - det går att komma över det där krånglandet. Men då måste man vilja och kämpa!
Det är inget som går som en dans. De allra flesta av oss behöver hjälp och stöd för att kämpa emot demonerna och all ångest och det kan kräva långa tider och många år för att bli fri och frisk. Men blev jag frisk efter 25 år , så kommer även DU (om du vill) att bli det!

Det varvas ner

VARVAS NER görs det inte hos grannen som har30-årsfest för sonen. Hörs härliga skratt och röster från granntomten. Grattis Henrik!

Hos familjen Larson börjar docklugnet lägra sig efter en hektisk dag.
Axel har somnat på min mage i bärselen. Där sover han som bäst den lille killen:-) Han är för underbar ska ni veta. Glad och charmig som få. Det krävs inte mycket för att han ska skratta så att hela ansiktet spricker upp som en stor strålande sol. Och så himla charmig! Den som inte charmas av min son kan nog aldrig charmas.

Agnes och Daniel har krupit till sängs för att varva ner med godnattsagor innan det är dags att sova. Ja, alltså inte för Daniel , men för skruttungen som såg totalt förbi ut av trötthet...
De två sistnämnda har varit och lekt på Agnes blivande förskolegård idag. Vi känner att vi lite smått vill vänja henne så gott det går vid tanken och känslan på att börja dagis. Hm, inte lätt...Men hon och pappa hade hur som helst haft jätteroligt på gården och lekt så att Agnes var högröd i ansiktet när hon kom hem:-)

Middag intagen. Blev Libanesiska bröd fyllda med Tacoköttfärs, sås, riven ost och grönsaker. MUMS! Till det drack vi ett delikat rött vin.

Nu sitter jag här och hoppas på att maken snart kommer ut från nattningen med dottern så att jag kan säga att jag älskar honom. Här är så fullt upp från morgon till kväll att vi knappt hinner med att säga de viktigaste orden: JAG ÄLSKAR DIG DANIEL!

Kuuuuuuuuuuul

VILKEN härlig och rolig dag jag hade med barnen i Ystad i onsdags.
Vi tog tåget in så vi var där redan klockan nio.

"Parken!" ropade Agnes så fort vi stigit av tåget. I och med detta stegade vi mot vår favoritlekpark i det strålande sommarvädret. Axel snusade gott i vagnen efter att ha ammats på tåget.
I en dryg timme lekte vi och hade kul! Agnes var verkligen i sitt esse.
Granne med lekparken ligger katolska kyrkan, där Axel ska döpas om drygt två veckor. Så vi gick in på pastorsexpeditionen och pratade med kyrkoherde p.Sebastian en stund. En mycket trevlig präst!
Sen ville Agnes att vi skulle gå in i kyrkan också, och det gjorde jag så gärna. "Jesus" ropade Agnes och pekade på det stora kricifixet. Och så pratade vi en stund om och med Jesus.
"Så", sa Agnes flera gånger och visade hur man knäpper händerna.
Underbara flicka!

En utlovad ryggsäck blev det till Agnes på Intersport. En mycket stolt tjej bär den numera ständigt på ryggen:-)

Sen var det lunchdags - vilken intogs på MAX. Ett toppenställe när man har småbarn. Vi beställde in hamburgare och pommes och lagom till att jag skulle hugga tänderna i maten vaknade Axel och ville ha mat. Så det blev till att slänga fram tutten till honom:-) och så åt vi alla tre ihop.

Blöjbyten och sen tågresa hem under vilken båda barnen somnade nöjda men så trötta!

Jobbig vecka

Det har varit en jobbig vecka. Daniel och jag har fått alldeles för lite sömn vilket lett till en hel del irritation och gräl. Agnes har vägrat att somna på kvällarna och som värst höll vi på med nattning i 2h häromkvällen. F..n vad less man blir då. Vi får ju ingen egentid!

I gårkväll kändes det dock som att det började vända så smått; Agnes nattning tog (bara???) 50minuter och efter det satt Daniel och jag i soffan och av njöt ett deilkat rött vin och kex och smörgåsar.
Det kändes nästan som lite "nykärt". Då kan ni tänka er hur sällan vi har någon tid för oss själva.

Vi har aldrig någon avlastning eller någon som kan se till våra barn ens för ett par timmar - och det är tufft kan jag lova.
Aldrig sitta och äta i lugn och ro, inte sitta och läsa, prata, gå på toaletten eller andra banala saker utan att bli avbruten. Aldrig få sova en hel natt.
Och detta ständiga lekande med barnen. Agnes vill ju vara delaktig i allt, och hon vill att vi ska vara med henne hela tiden.

Våra barn är det finaste vi har och vi älskar dem över allt annat. Vi skulle aldrig vilja vara utan dem. Men det som jag skrivit i detta inlägg kvarstår ändock som ett faktum.

Som vanligt amning ett flertal gånger i natt. Men trots allt tycker jag att jag fick en riktigt godnatt (läs fruktansvärd för den som är van att få sova åtta timmar i ett sträck) Mellan amningarna sov jag stenhårt. 06.30 vaknade jag av världens brak och trodde (för andra gången sen vi flyttat hit) att huset höll på att rasa samman.
Hm, det var Agnes som slängde ett stort och hårt hönsägg av trä mot dörren. Ett mycket effektivt sett för att få mamma att komma upp och leka. Och så blev det. Maken kröp ner bredvid Axel och jag och Agnes gick upp och åt frukost.

Vad brukar ni äta till frukost? Jag äter nästan alltid en tallrik med filmjölk och flingor + en smörgås (ost, leverpastej eller skinka)+ dricker te. Agnes äter alltid en tallrik med havregrynsgröt o äppelmos + en smörgås + dricker vatten.
Och redan ca 08.30 tar vi en fm-fika. För då behöver jag K A F F E! Då blir det ofta skorpor och kex.

Efter frukost idag byggde Agnes och jag "världens längsta" tågbana:-) Stolta är vi!

Ha en fin dag och var rädda om er.

För smal

Jag brukar vara mycket uppmärksam och tycka att många av elitidrottarna är alldeles för smala. Är det sunt att se ut så som de gör?
Men ni som såg Blanca Vlasic, visst är hon snygg? Snygg, vacker, graciös och utstrålande av ett stort lugn.
Hon är smal, men det finns personer som kan bära en sådan smalhet och det tycker jag att Vlasic gör.
Makens reaktion igår var "Fy sjutton vad mager hon är!" Jag blev positivt överraskad av hans kommentar - att han ser att hon är för smal. För det är hon även om jag tycker att hennes långa kropp på något sätt kan smälta hennes smalhet.

Hm, detta blev ett ganska ointressant inlägg... Sorry:-(

YES Green!!!

Vilken rafflande spännande EM-höjdhoppsfinal igår kväll.
Jag tippade och hejade på Blanca Vlasic - min stora idol. Och sjävklart tog hon hem segern:-) En outstanding girl!
Och kan ni tänka er - Emma Green tog silver. Vad hon har tagit sig den tjejen! Från en medelhöjdhoppare, osäker, ständigt nära till gråt och i skym undan av Kajsa Bergqvist, så har hon gått till att vara bland de bästa kvinnorna i världen. Hennes hopp igår på 2,01 var så snyggt! Vilken tjej!
Green rev på inhoppet, och då trodde jag att det var kört. Men efter det klarade hon höjd efter höjd och här hemma skreks och hejades det för fullt i TV-soffan - speciellt mamman här i huset gjorde sin röst hörd...hon t.o.m lyckades väcka sonen...:-) Men det var det värt:-)


ETT STORT STORT GRATTIS EMMA!

Sista dagen innan maken börjar jobba igen efter semestern. Så var det iaf tänkt. Men nu har hela familjen samtidigt åkt på förkylning med feber. Det har aldrig hänt tidigare och det är minst sagt jobbigt. Det jobbigaste är att se lille Axel hängig och febrig - ögonen ser så ledsna ut. Men det är också jobbigt att varken Daniel eller jag egentligen har någon ork eller några krafter just nu. Men vi måste ju orka. Finns inget alternativ när båda barnen är sjuka och vi föräldrar likaså.
Nu sover båda barnen, Daniel ligger och ser på en film och jag kopplar av lite vid datorn. Jag ska snart ta och krypa ner bredvid något av barnen.

Till middag ikväll blir det hämtmat. Ingen som orkar ställa sig vid spisen. Vi har fått en ny Thairestaurang här i byn - och den är så uppskattad av vår familj! Eller ja, iaf av 3/4 av familjen. Och vi hoppas att vi längre fram får in Axel på samma spår:-)

Sommar + förkylning ÄR INTE en bra kombination!!!

Att bestämma sig

Jag har börjat följa en ny blogg om en tjej som är djupt nergången i anorexia. Det slog mig när jag läste den i morse hur många personer med denna sjukdom som säger att de vill bli friska och har bestämt sig för att bli det. Det är s t o r a ord och det krävs mod, tålamod, hjälp, envishet och en vilja av stål för att genomföra detta.

Kom ihåg det alla ni där ute med denna sjukdom - om ni säger att ni bestämt er; visa det då i handling! Det är lätt att prata...det känner jag igen...Men den som verkligen har bestämt sig omsätter sina ord i praktiken.

Fast jag vet också att det minst av allt är lätt. De allra flesta behöver professionell hjälp. Dra er inte för att söka sådan - snabbt! Vänta inte på att ni först ska bli sjukare!