Vi var i Trelleborg på KULHUSET igår, hela familjen. Det stället gör verkligen skäl för sitt namn. Vilket KUL hus!
Agnes var verkligen i sitt esse och det var fullrulle-bus-äventyr i tre timmar. Daniel och jag hängde på så gott vi kunde:-) Axel låg i vagnen och iakttog och myste.
Besöket i Trelleborg avslutades med pizzeriabesök. Inte precis vad vi hade tänkt oss för mat, men regnet öste ner och vi hade inte lust att gå någon längre sträcka med två små barn. Så vi tog det som låg bäst till - vilket råkade vara en pizzeria.
Agnes var överlycklig över beslutet och sa: "Kocken laga pissa Annes" med uppmanande röst och stegade in på pizzerian.
Varje gång jag äter på pizzeria eller McDonalds(och liknande) känner jag vilken befrielse det är att vara fri från ätstörningarna. Pizza och hamburgare hörde till det absolut mest skrämmande att äta under sjukdomsåren och det var något av det sista som kom tillbaka att jag vågade äta efter tillfrisknandet.
Jag tänker fortfarande på det varje gång jag äter det - men inte med ångest, utan med en stor lättnad över hur mycket lättare och skönare livet är när man tillåter sig att äta det man vill ha, det som erbjuds och det som ens familj och vänner äter.
Fasen vad man krånglar till allt när man har anorexia och bulimi. MAN krånglar till det och SJUKDOMEN krångla till det.
Men det ska ni veta alla ni som kämpar där ute för att bli friska - det går att komma över det där krånglandet. Men då måste man vilja och kämpa!
Det är inget som går som en dans. De allra flesta av oss behöver hjälp och stöd för att kämpa emot demonerna och all ångest och det kan kräva långa tider och många år för att bli fri och frisk. Men blev jag frisk efter 25 år , så kommer även DU (om du vill) att bli det!
måndag 9 augusti 2010
lördag 7 augusti 2010
Det varvas ner
VARVAS NER görs det inte hos grannen som har30-årsfest för sonen. Hörs härliga skratt och röster från granntomten. Grattis Henrik!
Hos familjen Larson börjar docklugnet lägra sig efter en hektisk dag.
Axel har somnat på min mage i bärselen. Där sover han som bäst den lille killen:-) Han är för underbar ska ni veta. Glad och charmig som få. Det krävs inte mycket för att han ska skratta så att hela ansiktet spricker upp som en stor strålande sol. Och så himla charmig! Den som inte charmas av min son kan nog aldrig charmas.
Agnes och Daniel har krupit till sängs för att varva ner med godnattsagor innan det är dags att sova. Ja, alltså inte för Daniel , men för skruttungen som såg totalt förbi ut av trötthet...
De två sistnämnda har varit och lekt på Agnes blivande förskolegård idag. Vi känner att vi lite smått vill vänja henne så gott det går vid tanken och känslan på att börja dagis. Hm, inte lätt...Men hon och pappa hade hur som helst haft jätteroligt på gården och lekt så att Agnes var högröd i ansiktet när hon kom hem:-)
Middag intagen. Blev Libanesiska bröd fyllda med Tacoköttfärs, sås, riven ost och grönsaker. MUMS! Till det drack vi ett delikat rött vin.
Nu sitter jag här och hoppas på att maken snart kommer ut från nattningen med dottern så att jag kan säga att jag älskar honom. Här är så fullt upp från morgon till kväll att vi knappt hinner med att säga de viktigaste orden: JAG ÄLSKAR DIG DANIEL!
Hos familjen Larson börjar docklugnet lägra sig efter en hektisk dag.
Axel har somnat på min mage i bärselen. Där sover han som bäst den lille killen:-) Han är för underbar ska ni veta. Glad och charmig som få. Det krävs inte mycket för att han ska skratta så att hela ansiktet spricker upp som en stor strålande sol. Och så himla charmig! Den som inte charmas av min son kan nog aldrig charmas.
Agnes och Daniel har krupit till sängs för att varva ner med godnattsagor innan det är dags att sova. Ja, alltså inte för Daniel , men för skruttungen som såg totalt förbi ut av trötthet...
De två sistnämnda har varit och lekt på Agnes blivande förskolegård idag. Vi känner att vi lite smått vill vänja henne så gott det går vid tanken och känslan på att börja dagis. Hm, inte lätt...Men hon och pappa hade hur som helst haft jätteroligt på gården och lekt så att Agnes var högröd i ansiktet när hon kom hem:-)
Middag intagen. Blev Libanesiska bröd fyllda med Tacoköttfärs, sås, riven ost och grönsaker. MUMS! Till det drack vi ett delikat rött vin.
Nu sitter jag här och hoppas på att maken snart kommer ut från nattningen med dottern så att jag kan säga att jag älskar honom. Här är så fullt upp från morgon till kväll att vi knappt hinner med att säga de viktigaste orden: JAG ÄLSKAR DIG DANIEL!
fredag 6 augusti 2010
Kuuuuuuuuuuul
VILKEN härlig och rolig dag jag hade med barnen i Ystad i onsdags.
Vi tog tåget in så vi var där redan klockan nio.
"Parken!" ropade Agnes så fort vi stigit av tåget. I och med detta stegade vi mot vår favoritlekpark i det strålande sommarvädret. Axel snusade gott i vagnen efter att ha ammats på tåget.
I en dryg timme lekte vi och hade kul! Agnes var verkligen i sitt esse.
Granne med lekparken ligger katolska kyrkan, där Axel ska döpas om drygt två veckor. Så vi gick in på pastorsexpeditionen och pratade med kyrkoherde p.Sebastian en stund. En mycket trevlig präst!
Sen ville Agnes att vi skulle gå in i kyrkan också, och det gjorde jag så gärna. "Jesus" ropade Agnes och pekade på det stora kricifixet. Och så pratade vi en stund om och med Jesus.
"Så", sa Agnes flera gånger och visade hur man knäpper händerna.
Underbara flicka!
En utlovad ryggsäck blev det till Agnes på Intersport. En mycket stolt tjej bär den numera ständigt på ryggen:-)
Sen var det lunchdags - vilken intogs på MAX. Ett toppenställe när man har småbarn. Vi beställde in hamburgare och pommes och lagom till att jag skulle hugga tänderna i maten vaknade Axel och ville ha mat. Så det blev till att slänga fram tutten till honom:-) och så åt vi alla tre ihop.
Blöjbyten och sen tågresa hem under vilken båda barnen somnade nöjda men så trötta!
Vi tog tåget in så vi var där redan klockan nio.
"Parken!" ropade Agnes så fort vi stigit av tåget. I och med detta stegade vi mot vår favoritlekpark i det strålande sommarvädret. Axel snusade gott i vagnen efter att ha ammats på tåget.
I en dryg timme lekte vi och hade kul! Agnes var verkligen i sitt esse.
Granne med lekparken ligger katolska kyrkan, där Axel ska döpas om drygt två veckor. Så vi gick in på pastorsexpeditionen och pratade med kyrkoherde p.Sebastian en stund. En mycket trevlig präst!
Sen ville Agnes att vi skulle gå in i kyrkan också, och det gjorde jag så gärna. "Jesus" ropade Agnes och pekade på det stora kricifixet. Och så pratade vi en stund om och med Jesus.
"Så", sa Agnes flera gånger och visade hur man knäpper händerna.
Underbara flicka!
En utlovad ryggsäck blev det till Agnes på Intersport. En mycket stolt tjej bär den numera ständigt på ryggen:-)
Sen var det lunchdags - vilken intogs på MAX. Ett toppenställe när man har småbarn. Vi beställde in hamburgare och pommes och lagom till att jag skulle hugga tänderna i maten vaknade Axel och ville ha mat. Så det blev till att slänga fram tutten till honom:-) och så åt vi alla tre ihop.
Blöjbyten och sen tågresa hem under vilken båda barnen somnade nöjda men så trötta!
Jobbig vecka
Det har varit en jobbig vecka. Daniel och jag har fått alldeles för lite sömn vilket lett till en hel del irritation och gräl. Agnes har vägrat att somna på kvällarna och som värst höll vi på med nattning i 2h häromkvällen. F..n vad less man blir då. Vi får ju ingen egentid!
I gårkväll kändes det dock som att det började vända så smått; Agnes nattning tog (bara???) 50minuter och efter det satt Daniel och jag i soffan och av njöt ett deilkat rött vin och kex och smörgåsar.
Det kändes nästan som lite "nykärt". Då kan ni tänka er hur sällan vi har någon tid för oss själva.
Vi har aldrig någon avlastning eller någon som kan se till våra barn ens för ett par timmar - och det är tufft kan jag lova.
Aldrig sitta och äta i lugn och ro, inte sitta och läsa, prata, gå på toaletten eller andra banala saker utan att bli avbruten. Aldrig få sova en hel natt.
Och detta ständiga lekande med barnen. Agnes vill ju vara delaktig i allt, och hon vill att vi ska vara med henne hela tiden.
Våra barn är det finaste vi har och vi älskar dem över allt annat. Vi skulle aldrig vilja vara utan dem. Men det som jag skrivit i detta inlägg kvarstår ändock som ett faktum.
I gårkväll kändes det dock som att det började vända så smått; Agnes nattning tog (bara???) 50minuter och efter det satt Daniel och jag i soffan och av njöt ett deilkat rött vin och kex och smörgåsar.
Det kändes nästan som lite "nykärt". Då kan ni tänka er hur sällan vi har någon tid för oss själva.
Vi har aldrig någon avlastning eller någon som kan se till våra barn ens för ett par timmar - och det är tufft kan jag lova.
Aldrig sitta och äta i lugn och ro, inte sitta och läsa, prata, gå på toaletten eller andra banala saker utan att bli avbruten. Aldrig få sova en hel natt.
Och detta ständiga lekande med barnen. Agnes vill ju vara delaktig i allt, och hon vill att vi ska vara med henne hela tiden.
Våra barn är det finaste vi har och vi älskar dem över allt annat. Vi skulle aldrig vilja vara utan dem. Men det som jag skrivit i detta inlägg kvarstår ändock som ett faktum.
tisdag 3 augusti 2010
Som vanligt amning ett flertal gånger i natt. Men trots allt tycker jag att jag fick en riktigt godnatt (läs fruktansvärd för den som är van att få sova åtta timmar i ett sträck) Mellan amningarna sov jag stenhårt. 06.30 vaknade jag av världens brak och trodde (för andra gången sen vi flyttat hit) att huset höll på att rasa samman.
Hm, det var Agnes som slängde ett stort och hårt hönsägg av trä mot dörren. Ett mycket effektivt sett för att få mamma att komma upp och leka. Och så blev det. Maken kröp ner bredvid Axel och jag och Agnes gick upp och åt frukost.
Vad brukar ni äta till frukost? Jag äter nästan alltid en tallrik med filmjölk och flingor + en smörgås (ost, leverpastej eller skinka)+ dricker te. Agnes äter alltid en tallrik med havregrynsgröt o äppelmos + en smörgås + dricker vatten.
Och redan ca 08.30 tar vi en fm-fika. För då behöver jag K A F F E! Då blir det ofta skorpor och kex.
Efter frukost idag byggde Agnes och jag "världens längsta" tågbana:-) Stolta är vi!
Ha en fin dag och var rädda om er.
Hm, det var Agnes som slängde ett stort och hårt hönsägg av trä mot dörren. Ett mycket effektivt sett för att få mamma att komma upp och leka. Och så blev det. Maken kröp ner bredvid Axel och jag och Agnes gick upp och åt frukost.
Vad brukar ni äta till frukost? Jag äter nästan alltid en tallrik med filmjölk och flingor + en smörgås (ost, leverpastej eller skinka)+ dricker te. Agnes äter alltid en tallrik med havregrynsgröt o äppelmos + en smörgås + dricker vatten.
Och redan ca 08.30 tar vi en fm-fika. För då behöver jag K A F F E! Då blir det ofta skorpor och kex.
Efter frukost idag byggde Agnes och jag "världens längsta" tågbana:-) Stolta är vi!
Ha en fin dag och var rädda om er.
måndag 2 augusti 2010
För smal
Jag brukar vara mycket uppmärksam och tycka att många av elitidrottarna är alldeles för smala. Är det sunt att se ut så som de gör?
Men ni som såg Blanca Vlasic, visst är hon snygg? Snygg, vacker, graciös och utstrålande av ett stort lugn.
Hon är smal, men det finns personer som kan bära en sådan smalhet och det tycker jag att Vlasic gör.
Makens reaktion igår var "Fy sjutton vad mager hon är!" Jag blev positivt överraskad av hans kommentar - att han ser att hon är för smal. För det är hon även om jag tycker att hennes långa kropp på något sätt kan smälta hennes smalhet.
Hm, detta blev ett ganska ointressant inlägg... Sorry:-(
Men ni som såg Blanca Vlasic, visst är hon snygg? Snygg, vacker, graciös och utstrålande av ett stort lugn.
Hon är smal, men det finns personer som kan bära en sådan smalhet och det tycker jag att Vlasic gör.
Makens reaktion igår var "Fy sjutton vad mager hon är!" Jag blev positivt överraskad av hans kommentar - att han ser att hon är för smal. För det är hon även om jag tycker att hennes långa kropp på något sätt kan smälta hennes smalhet.
Hm, detta blev ett ganska ointressant inlägg... Sorry:-(
YES Green!!!
Vilken rafflande spännande EM-höjdhoppsfinal igår kväll.
Jag tippade och hejade på Blanca Vlasic - min stora idol. Och sjävklart tog hon hem segern:-) En outstanding girl!
Och kan ni tänka er - Emma Green tog silver. Vad hon har tagit sig den tjejen! Från en medelhöjdhoppare, osäker, ständigt nära till gråt och i skym undan av Kajsa Bergqvist, så har hon gått till att vara bland de bästa kvinnorna i världen. Hennes hopp igår på 2,01 var så snyggt! Vilken tjej!
Green rev på inhoppet, och då trodde jag att det var kört. Men efter det klarade hon höjd efter höjd och här hemma skreks och hejades det för fullt i TV-soffan - speciellt mamman här i huset gjorde sin röst hörd...hon t.o.m lyckades väcka sonen...:-) Men det var det värt:-)
ETT STORT STORT GRATTIS EMMA!
Jag tippade och hejade på Blanca Vlasic - min stora idol. Och sjävklart tog hon hem segern:-) En outstanding girl!
Och kan ni tänka er - Emma Green tog silver. Vad hon har tagit sig den tjejen! Från en medelhöjdhoppare, osäker, ständigt nära till gråt och i skym undan av Kajsa Bergqvist, så har hon gått till att vara bland de bästa kvinnorna i världen. Hennes hopp igår på 2,01 var så snyggt! Vilken tjej!
Green rev på inhoppet, och då trodde jag att det var kört. Men efter det klarade hon höjd efter höjd och här hemma skreks och hejades det för fullt i TV-soffan - speciellt mamman här i huset gjorde sin röst hörd...hon t.o.m lyckades väcka sonen...:-) Men det var det värt:-)
ETT STORT STORT GRATTIS EMMA!
söndag 1 augusti 2010
Sista dagen innan maken börjar jobba igen efter semestern. Så var det iaf tänkt. Men nu har hela familjen samtidigt åkt på förkylning med feber. Det har aldrig hänt tidigare och det är minst sagt jobbigt. Det jobbigaste är att se lille Axel hängig och febrig - ögonen ser så ledsna ut. Men det är också jobbigt att varken Daniel eller jag egentligen har någon ork eller några krafter just nu. Men vi måste ju orka. Finns inget alternativ när båda barnen är sjuka och vi föräldrar likaså.
Nu sover båda barnen, Daniel ligger och ser på en film och jag kopplar av lite vid datorn. Jag ska snart ta och krypa ner bredvid något av barnen.
Till middag ikväll blir det hämtmat. Ingen som orkar ställa sig vid spisen. Vi har fått en ny Thairestaurang här i byn - och den är så uppskattad av vår familj! Eller ja, iaf av 3/4 av familjen. Och vi hoppas att vi längre fram får in Axel på samma spår:-)
Sommar + förkylning ÄR INTE en bra kombination!!!
Nu sover båda barnen, Daniel ligger och ser på en film och jag kopplar av lite vid datorn. Jag ska snart ta och krypa ner bredvid något av barnen.
Till middag ikväll blir det hämtmat. Ingen som orkar ställa sig vid spisen. Vi har fått en ny Thairestaurang här i byn - och den är så uppskattad av vår familj! Eller ja, iaf av 3/4 av familjen. Och vi hoppas att vi längre fram får in Axel på samma spår:-)
Sommar + förkylning ÄR INTE en bra kombination!!!
Att bestämma sig
Jag har börjat följa en ny blogg om en tjej som är djupt nergången i anorexia. Det slog mig när jag läste den i morse hur många personer med denna sjukdom som säger att de vill bli friska och har bestämt sig för att bli det. Det är s t o r a ord och det krävs mod, tålamod, hjälp, envishet och en vilja av stål för att genomföra detta.
Kom ihåg det alla ni där ute med denna sjukdom - om ni säger att ni bestämt er; visa det då i handling! Det är lätt att prata...det känner jag igen...Men den som verkligen har bestämt sig omsätter sina ord i praktiken.
Fast jag vet också att det minst av allt är lätt. De allra flesta behöver professionell hjälp. Dra er inte för att söka sådan - snabbt! Vänta inte på att ni först ska bli sjukare!
Kom ihåg det alla ni där ute med denna sjukdom - om ni säger att ni bestämt er; visa det då i handling! Det är lätt att prata...det känner jag igen...Men den som verkligen har bestämt sig omsätter sina ord i praktiken.
Fast jag vet också att det minst av allt är lätt. De allra flesta behöver professionell hjälp. Dra er inte för att söka sådan - snabbt! Vänta inte på att ni först ska bli sjukare!
fredag 30 juli 2010
Sandviken tur- och retur
Japp, denna resa har min väninna Mariana gjort och det är jag så glad för.
Hon landade med flyget i Sturup i tisdags morse och tillbrinagde sen tre dagar här hos oss i Skurup.
Vi träffades för tre år sedan på nätverket anorexi-buliminkontakt och har sen dess hållit kontakt via mail och telefon. Och nu äntligen fick vi träffas på riktigt.
Mariana har aldrig haft någon ätstörning utan fanns på ovan nämnda nätverk som mamma till en dotter med anorexia.
Jag har efter mitt tillfrisknanade och friskförklarande försökt att stötta Mariana och hennes dotter och ge dem olika tips. Och på så sätt har vi kommit varandra allt närmare.
Nu när Mariana var här var det inte ätstörningsprat som fyllde vår tid - även om vi oundvikligt kom in på det ämnet - utan vi pratade om det mesta som fyller vår vardag; familj, barn, hushåll, nöjen, mat, dryck, intressen, trädgård...Ja allt mellan himmel och jord.
I onsdags var vi inne i Ystad och hade en härlig e.m.
Agnes och Daniel var iväg och badade och Mariana och jag tog med oss Axel till Ystad där vi fikade på Bäckahästen, promenerade i gränderna samt var och tittade på det gamla klostrets ört- och rosengård. Ystad är en fantastisk liten stad.
Åk dit ni som har vägarna förbi - ni kommer inte att ångra er. Helt omöjligt är det inte att ni stöter på mr.Wallander him self :-)
Hon landade med flyget i Sturup i tisdags morse och tillbrinagde sen tre dagar här hos oss i Skurup.
Vi träffades för tre år sedan på nätverket anorexi-buliminkontakt och har sen dess hållit kontakt via mail och telefon. Och nu äntligen fick vi träffas på riktigt.
Mariana har aldrig haft någon ätstörning utan fanns på ovan nämnda nätverk som mamma till en dotter med anorexia.
Jag har efter mitt tillfrisknanade och friskförklarande försökt att stötta Mariana och hennes dotter och ge dem olika tips. Och på så sätt har vi kommit varandra allt närmare.
Nu när Mariana var här var det inte ätstörningsprat som fyllde vår tid - även om vi oundvikligt kom in på det ämnet - utan vi pratade om det mesta som fyller vår vardag; familj, barn, hushåll, nöjen, mat, dryck, intressen, trädgård...Ja allt mellan himmel och jord.
I onsdags var vi inne i Ystad och hade en härlig e.m.
Agnes och Daniel var iväg och badade och Mariana och jag tog med oss Axel till Ystad där vi fikade på Bäckahästen, promenerade i gränderna samt var och tittade på det gamla klostrets ört- och rosengård. Ystad är en fantastisk liten stad.
Åk dit ni som har vägarna förbi - ni kommer inte att ångra er. Helt omöjligt är det inte att ni stöter på mr.Wallander him self :-)
Knivigt
Det var inte lätt detta att byta blogg. Har mist många av mina läsare. Trist! Hoppas att de eller NI - nya bloggläsare hittar till min blogg. För vad är en blogg utan läsare och kommentarer...?
fredag 23 juli 2010
Kämpigt
TUFFT här hemma just nu. Agnes har fortfarande hög feber och är trött och ledsen hela tiden vilket även påverkar den i vanliga fall så glada Axel. Varken Daniel eller jag har fått sova mer än ett par timmar i natt och känner oss slitna.
Trots detta ska vardagen fungera vilket i dag bl.a. innebär besök uppifrån Stockholm. Min syster Sara med make och son(3,5år) kommer hit om ett par timmar för att stanna över natten på nerväg till Danmark.
Båda barnen sov äntligen här vid 13-tiden, så Daniel passade då på att ta bilen ner till byn för att handla mat, vin och grillkol till kvällen. Han hann inte vara borta mer än tio minuter så vaknade båda barnen samtidigt - övertrötta och ledsna. De skrek i kapp och jag visste inte vem jag skulle börja med. Till slut gick jag omkring med båda två i famnen (sammanlagt 18,5kilo...) och vaggade och vyssjade. Ingen somnade om men båda lugnade sig.
När Daniel (efter vad det kändes som en evighet) kom hem la han sig med Agnes i vår dubbelsäng och jag placerade Axel i barnvagen - och nu sover de båda två igen + Daniel:-) Jag behöver också sova. Vet det - men känner att det är massor som ska göras, och så vaknar väl ändå Axel snart...är det ens lönt att försöka hinna somna..? Jag vågar inte ens tänka på hur få timmar jag sovit de tre senaste månaderna...
Trots detta ska vardagen fungera vilket i dag bl.a. innebär besök uppifrån Stockholm. Min syster Sara med make och son(3,5år) kommer hit om ett par timmar för att stanna över natten på nerväg till Danmark.
Båda barnen sov äntligen här vid 13-tiden, så Daniel passade då på att ta bilen ner till byn för att handla mat, vin och grillkol till kvällen. Han hann inte vara borta mer än tio minuter så vaknade båda barnen samtidigt - övertrötta och ledsna. De skrek i kapp och jag visste inte vem jag skulle börja med. Till slut gick jag omkring med båda två i famnen (sammanlagt 18,5kilo...) och vaggade och vyssjade. Ingen somnade om men båda lugnade sig.
När Daniel (efter vad det kändes som en evighet) kom hem la han sig med Agnes i vår dubbelsäng och jag placerade Axel i barnvagen - och nu sover de båda två igen + Daniel:-) Jag behöver också sova. Vet det - men känner att det är massor som ska göras, och så vaknar väl ändå Axel snart...är det ens lönt att försöka hinna somna..? Jag vågar inte ens tänka på hur få timmar jag sovit de tre senaste månaderna...
torsdag 22 juli 2010
Blev bara tvungen
Jaa ni, så stolt som jag är över min familj kunde jag inte låta bli att lägga in en bild överst i bloggen från dagen då vi blev fyra. Visst är de fina mina älsklingar!
Tyvärr har jag ingen bild på hela familjen, men jag hoppas på att kunna ordna ett sådant i nästa vecka när jag får besök av min vän Mariana som kanske kan agera fotograf...
Tyvärr har jag ingen bild på hela familjen, men jag hoppas på att kunna ordna ett sådant i nästa vecka när jag får besök av min vän Mariana som kanske kan agera fotograf...
Ojdå
Det vände tvärt med dottern i går kväll. Från en sprallig, glad och sprudlande tjej som hoppade runt i poolen till en tjej som plötsligt inte ville något annat än att hänga i pappas famn. Då kände vi hur het hon blivit. Jag tog tempen på henne och då visade det sig att hon hade 39,6 i feber stackarn. Så hon fick en Panodil+1/2Ipren (bästa effekten för att få ner hög feber enl. medicinarna). Dottern somnade redan 18.50, var vaken någon timme mellan 20.00-21.00 men sen dess har hon sovit och sover än. Hm, undra hur det står till med febern.
Maken har sovit inne hos henne i natt.
Sonen och jag har som vanligt sovit tätt ihop i den stora dubbelsängen. Undra om det finns någon bebis på denna jord som ammar så mycket nattetid som han gör? Han blir helt tokig om han inte får suga på bröstet hela tiden.
Jag är en amningsmamma och tycker att det är supermysigt. Men dessa nätter börjar ta knäcken på mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mina bröst mindre attraktiva för sonen :-) Någon som har erfarenhet och tips?
Maken har sovit inne hos henne i natt.
Sonen och jag har som vanligt sovit tätt ihop i den stora dubbelsängen. Undra om det finns någon bebis på denna jord som ammar så mycket nattetid som han gör? Han blir helt tokig om han inte får suga på bröstet hela tiden.
Jag är en amningsmamma och tycker att det är supermysigt. Men dessa nätter börjar ta knäcken på mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mina bröst mindre attraktiva för sonen :-) Någon som har erfarenhet och tips?
onsdag 21 juli 2010
Vardagslycka
Onsdagse.m. och kvällen närmar sig.
Vi har haft en skön dag här hemma i trädgården hela familjen. Nu har maken tänt grillen, öppnat en öl och serverat mig ett glas rött.
Mm, underbara aromatiska dofter sprider sig från grillen; vitlöksmarinerade kycklingfilèer. Till detta ska vi (hör och häpna inte ha färskpotatis) ha ris, dillsås på turkisk yoghurt samt broccoli.
Maken och jag hoppas på att barnen ska somna i rimlig tid i kväll - vilket innebär senast 20.00. Vi behöver vår egen tid bara han och jag. Den är sällsynt när man har en 22månaders och en 3månaders...Fullt upp hela tiden. Och med tanke på att vi inte har några släktingar "inom räckhåll" så har vi aldrig någon s.k. avlastning.
Nu önskar jag er alla en skön sommarkväll. Jag ska gå iväg och pussa på mina barn nu (den ena sprattlar i gymet och den andra springer omkring tuggandes på ett äpple).
Vi har haft en skön dag här hemma i trädgården hela familjen. Nu har maken tänt grillen, öppnat en öl och serverat mig ett glas rött.
Mm, underbara aromatiska dofter sprider sig från grillen; vitlöksmarinerade kycklingfilèer. Till detta ska vi (hör och häpna inte ha färskpotatis) ha ris, dillsås på turkisk yoghurt samt broccoli.
Maken och jag hoppas på att barnen ska somna i rimlig tid i kväll - vilket innebär senast 20.00. Vi behöver vår egen tid bara han och jag. Den är sällsynt när man har en 22månaders och en 3månaders...Fullt upp hela tiden. Och med tanke på att vi inte har några släktingar "inom räckhåll" så har vi aldrig någon s.k. avlastning.
Nu önskar jag er alla en skön sommarkväll. Jag ska gå iväg och pussa på mina barn nu (den ena sprattlar i gymet och den andra springer omkring tuggandes på ett äpple).
Framme - frihet och lycka
Av någon outsäglig anledning vände det på riktigt där. Jag ville klara det här på egen hand - uatn tvångsvård!
Svälta ihjäl mig fungerade inte. Och alla sucidförsök, hel- och halvhjärtade, slutade ju ändå med att jag överlevde. Så då kanske det var värt ett försök att känna på att leva på riktigt...?
Jag lyckades! Det tog många år efter det beslutet, med tuffa kamper, depressioner och ångest. Men det gick!
Idag lever jag och är fri, frisk och lycklig. Jag är gift med min älskade Daniel och vi har våra fantastiska barn Agnes 1år och 9månader samt Axel drygt 3månader.
Nu var det ju inte bara maten jag hade att kämpa med. Efter alla år av isolering såväl på sjukhus som i hemmet, så hade jag kommit en bra bit utanför samhället och det sociala livet. Det har i sig varit en kamp för mig. Men även den kampen har jag vunnit.
Sjukdomen har satt sina spår somatiskt; jag har Osteoporos(benskörhet) vilket jag kommer få leva med resten av livet, tarmarna fungerar mycket dåligt och med tänderna har det blivit en dyr historia då sex av mina tänder har fått bytas ut mot kronor.
Ni som lever med ätstörningar och/eller är på väg in i helvetet; sök hjälp! Och framförallt; ta till vara på varenda gram av den hjälp ni får.
Svälta ihjäl mig fungerade inte. Och alla sucidförsök, hel- och halvhjärtade, slutade ju ändå med att jag överlevde. Så då kanske det var värt ett försök att känna på att leva på riktigt...?
Jag lyckades! Det tog många år efter det beslutet, med tuffa kamper, depressioner och ångest. Men det gick!
Idag lever jag och är fri, frisk och lycklig. Jag är gift med min älskade Daniel och vi har våra fantastiska barn Agnes 1år och 9månader samt Axel drygt 3månader.
Nu var det ju inte bara maten jag hade att kämpa med. Efter alla år av isolering såväl på sjukhus som i hemmet, så hade jag kommit en bra bit utanför samhället och det sociala livet. Det har i sig varit en kamp för mig. Men även den kampen har jag vunnit.
Sjukdomen har satt sina spår somatiskt; jag har Osteoporos(benskörhet) vilket jag kommer få leva med resten av livet, tarmarna fungerar mycket dåligt och med tänderna har det blivit en dyr historia då sex av mina tänder har fått bytas ut mot kronor.
Ni som lever med ätstörningar och/eller är på väg in i helvetet; sök hjälp! Och framförallt; ta till vara på varenda gram av den hjälp ni får.
Vändning
Egentligen började det inte vända förrän 2002, då jag hunnit bli 32 år. Då fick jag för första gången kontakt med en ätstörningsmottagning. Det var för övrigt i Örebro dit jag flyttade 1992 och påbörjade studier på musikhögskolan.
På ätstörningsmott. tog de direkt tag i min ätstörningsproblematik - inte allt runt omkring eller min barndom och uppväxt. Det var detta jag behövde. Äntligen hade "jag hittat rätt."
Ätstörningsmottagningen i Örebro varvat med perioder på behandlingshem i Varberg (Capio) gav mig goda verktyg att använda på vägen till tillfrisknandet.
Men ni ska veta; andra människor kan aldrig göra dig frisk. De kan hjälpa dig och ge dig verktyg, men det är du som måste göra grovjobbet och kämpa och vilja!
Jag fick ett rejält bakslag sommaren 2003. Hamnade på IVA pga svälten och läkarna sa att jag förmodligen inte skulle överleva. Min hjärta skulle inte klara denna påfrestning ännu en gång...
Men min sega och envisa kropp överlevde även den här gången!
Jag var totalt nergången! Från IVA blev jag lotsad vidare till HIVA och sen till psykiatrisk avdelning där jag blev tvångsvårdad och sondmatad i fyra månader.
Men detta var också sista gången...
Läs vidare i nästa inlägg
På ätstörningsmott. tog de direkt tag i min ätstörningsproblematik - inte allt runt omkring eller min barndom och uppväxt. Det var detta jag behövde. Äntligen hade "jag hittat rätt."
Ätstörningsmottagningen i Örebro varvat med perioder på behandlingshem i Varberg (Capio) gav mig goda verktyg att använda på vägen till tillfrisknandet.
Men ni ska veta; andra människor kan aldrig göra dig frisk. De kan hjälpa dig och ge dig verktyg, men det är du som måste göra grovjobbet och kämpa och vilja!
Jag fick ett rejält bakslag sommaren 2003. Hamnade på IVA pga svälten och läkarna sa att jag förmodligen inte skulle överleva. Min hjärta skulle inte klara denna påfrestning ännu en gång...
Men min sega och envisa kropp överlevde även den här gången!
Jag var totalt nergången! Från IVA blev jag lotsad vidare till HIVA och sen till psykiatrisk avdelning där jag blev tvångsvårdad och sondmatad i fyra månader.
Men detta var också sista gången...
Läs vidare i nästa inlägg
Ätstörd
Jag minns inte så mycket av mitt första självmordsförsök. Men jag vet att jag tog en massa tabletter och ett glas med sprit. Sen vaknade jag upp på IVA med mamma sittandes bredvid min säng.
Nästa gång jag vaknade var jag inlåst på barnpsykiatriska avdelningen.
Jaa ni, ingenting blev bättre. Periodvis kändes det dock bättre och jag lyckade leva "lite normalt". Skolan klarade jag med bravur och violinen behärskade jag på ett, för min ålder, professionellt, sätt.
Men med ätstörningen fortsatte det utför. Som lägst vägde jag 27kg och då hade jag hunnit bli 27 år. Vikten pendlade en del men höll sig kring 30-35kg genom åren. (Hur orkade jag???)
Jag förstår det inte idag. Hur kunde jag? Hur "ville" jag? Jag hade inga krafter, ingen ork, var ständigt frusen och blå, kunde inte känna glädje, hade inget intresse för killar och sex äcklade mig.
Fortsättning följer
Nästa gång jag vaknade var jag inlåst på barnpsykiatriska avdelningen.
Jaa ni, ingenting blev bättre. Periodvis kändes det dock bättre och jag lyckade leva "lite normalt". Skolan klarade jag med bravur och violinen behärskade jag på ett, för min ålder, professionellt, sätt.
Men med ätstörningen fortsatte det utför. Som lägst vägde jag 27kg och då hade jag hunnit bli 27 år. Vikten pendlade en del men höll sig kring 30-35kg genom åren. (Hur orkade jag???)
Jag förstår det inte idag. Hur kunde jag? Hur "ville" jag? Jag hade inga krafter, ingen ork, var ständigt frusen och blå, kunde inte känna glädje, hade inget intresse för killar och sex äcklade mig.
Fortsättning följer
Mammas och pappas reaktioner
Hemma sa de inte så mycket till en början. Men snart blev pappa allt mer uppmärksam på vad jag åt - eller rättare sagt inte åt...Han började breda mina smörgåsar till frukosten och lägga upp min mat vid varje måltid. (Hur roligt tror ni det kändes för en tonåring??? Åh, min älskade pappa!)
En dag sa mamma till mig att hon (bakom ryggen på mig!!!) hade ringt och talat med BUP där vi hade fått tid för ett familjesamtal.
"Aldrig i livet! Jag tänker inte följa med!!!" "Jag lovar att börja äta mer igen - men inget jävla familjesamtal", blev min reaktion.
Mamma var bestämd och gav sig inte. "Men jag ÄR INTE SJUK! Låt mig vara! SLUTA TJATA!" fortsatte jag.
Dock blev det mammas röst som vann. Där började kampen och alla år med kontakt och vistelser på sjukhus; familjesamtal, enskilda psykologsamtal, psykoanalys, IVA, HIVA, medicinavdelningar, hjärtavdelningar, barnpsyk, vuxenpsyk, behandlingshem och ätstörningsmottagning.
På den tiden då jag blev sjuk - i början-mitten på 80talet - fanns inte alls den kunskap och de behandlingsmetoder som finns idag, 30år senare. (Alla ni som är drabbade; ta vara på den hjälp ni får - den är guld värd!)
Med min ätstörning gick det bara utför och vid 16 års ålder försökte jag för första gången ta livet av mig...
En dag sa mamma till mig att hon (bakom ryggen på mig!!!) hade ringt och talat med BUP där vi hade fått tid för ett familjesamtal.
"Aldrig i livet! Jag tänker inte följa med!!!" "Jag lovar att börja äta mer igen - men inget jävla familjesamtal", blev min reaktion.
Mamma var bestämd och gav sig inte. "Men jag ÄR INTE SJUK! Låt mig vara! SLUTA TJATA!" fortsatte jag.
Dock blev det mammas röst som vann. Där började kampen och alla år med kontakt och vistelser på sjukhus; familjesamtal, enskilda psykologsamtal, psykoanalys, IVA, HIVA, medicinavdelningar, hjärtavdelningar, barnpsyk, vuxenpsyk, behandlingshem och ätstörningsmottagning.
På den tiden då jag blev sjuk - i början-mitten på 80talet - fanns inte alls den kunskap och de behandlingsmetoder som finns idag, 30år senare. (Alla ni som är drabbade; ta vara på den hjälp ni får - den är guld värd!)
Med min ätstörning gick det bara utför och vid 16 års ålder försökte jag för första gången ta livet av mig...
ANOREXI BULIMIA
Jag vill berätta lite om den resa jag gjort - som varit ett helvete, men som nu ändat i det fantastiska att leva.
I 12-årsåldern (idag är jag 40år) fick jag ofta kommentarer om att jag åt så mycket. Dessa kommentarer kom både från föräldrar och kompisar. Jag tyckte även att både kompisar och mina sytrar var så mycket smalare och finare än jag. Min dröm och mitt mål blev därmed att bli som de andra.
När jag idag ser foton på mig själv från den tiden så ser jag en smal och söt tjej, men dock med en allvarlig och osäker blick.
Varje dag blev fr.o.m nu en kamp att stå emot all god mat. Drog ner på godiset, slutade med smör på smörgåsen, slutade dricka mjölk i skolmatsalen, slutade med...slutade med....
Kände mig stolt och duktig och kilona rasade av mig. Lycka? Ja det kände jag väl till en början. Men inte anade jag då att jag skulle bli fast i ett över 20års helvete.
Fortsättning följer
I 12-årsåldern (idag är jag 40år) fick jag ofta kommentarer om att jag åt så mycket. Dessa kommentarer kom både från föräldrar och kompisar. Jag tyckte även att både kompisar och mina sytrar var så mycket smalare och finare än jag. Min dröm och mitt mål blev därmed att bli som de andra.
När jag idag ser foton på mig själv från den tiden så ser jag en smal och söt tjej, men dock med en allvarlig och osäker blick.
Varje dag blev fr.o.m nu en kamp att stå emot all god mat. Drog ner på godiset, slutade med smör på smörgåsen, slutade dricka mjölk i skolmatsalen, slutade med...slutade med....
Kände mig stolt och duktig och kilona rasade av mig. Lycka? Ja det kände jag väl till en början. Men inte anade jag då att jag skulle bli fast i ett över 20års helvete.
Fortsättning följer
Försvann
Jag hade tidigare en blogg på bloggspace.com. Men plötsligt fungerar den bara inte; jag kan inte skriva inlägg, läsa kommentarer eller meddelanden. Helskumt....
Därför startar jag härmed en ny blogg.
VÄLKOMNA TILL MIG
Därför startar jag härmed en ny blogg.
VÄLKOMNA TILL MIG
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)