Japp, denna resa har min väninna Mariana gjort och det är jag så glad för.
Hon landade med flyget i Sturup i tisdags morse och tillbrinagde sen tre dagar här hos oss i Skurup.
Vi träffades för tre år sedan på nätverket anorexi-buliminkontakt och har sen dess hållit kontakt via mail och telefon. Och nu äntligen fick vi träffas på riktigt.
Mariana har aldrig haft någon ätstörning utan fanns på ovan nämnda nätverk som mamma till en dotter med anorexia.
Jag har efter mitt tillfrisknanade och friskförklarande försökt att stötta Mariana och hennes dotter och ge dem olika tips. Och på så sätt har vi kommit varandra allt närmare.
Nu när Mariana var här var det inte ätstörningsprat som fyllde vår tid - även om vi oundvikligt kom in på det ämnet - utan vi pratade om det mesta som fyller vår vardag; familj, barn, hushåll, nöjen, mat, dryck, intressen, trädgård...Ja allt mellan himmel och jord.
I onsdags var vi inne i Ystad och hade en härlig e.m.
Agnes och Daniel var iväg och badade och Mariana och jag tog med oss Axel till Ystad där vi fikade på Bäckahästen, promenerade i gränderna samt var och tittade på det gamla klostrets ört- och rosengård. Ystad är en fantastisk liten stad.
Åk dit ni som har vägarna förbi - ni kommer inte att ångra er. Helt omöjligt är det inte att ni stöter på mr.Wallander him self :-)
fredag 30 juli 2010
Knivigt
Det var inte lätt detta att byta blogg. Har mist många av mina läsare. Trist! Hoppas att de eller NI - nya bloggläsare hittar till min blogg. För vad är en blogg utan läsare och kommentarer...?
fredag 23 juli 2010
Kämpigt
TUFFT här hemma just nu. Agnes har fortfarande hög feber och är trött och ledsen hela tiden vilket även påverkar den i vanliga fall så glada Axel. Varken Daniel eller jag har fått sova mer än ett par timmar i natt och känner oss slitna.
Trots detta ska vardagen fungera vilket i dag bl.a. innebär besök uppifrån Stockholm. Min syster Sara med make och son(3,5år) kommer hit om ett par timmar för att stanna över natten på nerväg till Danmark.
Båda barnen sov äntligen här vid 13-tiden, så Daniel passade då på att ta bilen ner till byn för att handla mat, vin och grillkol till kvällen. Han hann inte vara borta mer än tio minuter så vaknade båda barnen samtidigt - övertrötta och ledsna. De skrek i kapp och jag visste inte vem jag skulle börja med. Till slut gick jag omkring med båda två i famnen (sammanlagt 18,5kilo...) och vaggade och vyssjade. Ingen somnade om men båda lugnade sig.
När Daniel (efter vad det kändes som en evighet) kom hem la han sig med Agnes i vår dubbelsäng och jag placerade Axel i barnvagen - och nu sover de båda två igen + Daniel:-) Jag behöver också sova. Vet det - men känner att det är massor som ska göras, och så vaknar väl ändå Axel snart...är det ens lönt att försöka hinna somna..? Jag vågar inte ens tänka på hur få timmar jag sovit de tre senaste månaderna...
Trots detta ska vardagen fungera vilket i dag bl.a. innebär besök uppifrån Stockholm. Min syster Sara med make och son(3,5år) kommer hit om ett par timmar för att stanna över natten på nerväg till Danmark.
Båda barnen sov äntligen här vid 13-tiden, så Daniel passade då på att ta bilen ner till byn för att handla mat, vin och grillkol till kvällen. Han hann inte vara borta mer än tio minuter så vaknade båda barnen samtidigt - övertrötta och ledsna. De skrek i kapp och jag visste inte vem jag skulle börja med. Till slut gick jag omkring med båda två i famnen (sammanlagt 18,5kilo...) och vaggade och vyssjade. Ingen somnade om men båda lugnade sig.
När Daniel (efter vad det kändes som en evighet) kom hem la han sig med Agnes i vår dubbelsäng och jag placerade Axel i barnvagen - och nu sover de båda två igen + Daniel:-) Jag behöver också sova. Vet det - men känner att det är massor som ska göras, och så vaknar väl ändå Axel snart...är det ens lönt att försöka hinna somna..? Jag vågar inte ens tänka på hur få timmar jag sovit de tre senaste månaderna...
torsdag 22 juli 2010
Blev bara tvungen
Jaa ni, så stolt som jag är över min familj kunde jag inte låta bli att lägga in en bild överst i bloggen från dagen då vi blev fyra. Visst är de fina mina älsklingar!
Tyvärr har jag ingen bild på hela familjen, men jag hoppas på att kunna ordna ett sådant i nästa vecka när jag får besök av min vän Mariana som kanske kan agera fotograf...
Tyvärr har jag ingen bild på hela familjen, men jag hoppas på att kunna ordna ett sådant i nästa vecka när jag får besök av min vän Mariana som kanske kan agera fotograf...
Ojdå
Det vände tvärt med dottern i går kväll. Från en sprallig, glad och sprudlande tjej som hoppade runt i poolen till en tjej som plötsligt inte ville något annat än att hänga i pappas famn. Då kände vi hur het hon blivit. Jag tog tempen på henne och då visade det sig att hon hade 39,6 i feber stackarn. Så hon fick en Panodil+1/2Ipren (bästa effekten för att få ner hög feber enl. medicinarna). Dottern somnade redan 18.50, var vaken någon timme mellan 20.00-21.00 men sen dess har hon sovit och sover än. Hm, undra hur det står till med febern.
Maken har sovit inne hos henne i natt.
Sonen och jag har som vanligt sovit tätt ihop i den stora dubbelsängen. Undra om det finns någon bebis på denna jord som ammar så mycket nattetid som han gör? Han blir helt tokig om han inte får suga på bröstet hela tiden.
Jag är en amningsmamma och tycker att det är supermysigt. Men dessa nätter börjar ta knäcken på mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mina bröst mindre attraktiva för sonen :-) Någon som har erfarenhet och tips?
Maken har sovit inne hos henne i natt.
Sonen och jag har som vanligt sovit tätt ihop i den stora dubbelsängen. Undra om det finns någon bebis på denna jord som ammar så mycket nattetid som han gör? Han blir helt tokig om han inte får suga på bröstet hela tiden.
Jag är en amningsmamma och tycker att det är supermysigt. Men dessa nätter börjar ta knäcken på mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mina bröst mindre attraktiva för sonen :-) Någon som har erfarenhet och tips?
onsdag 21 juli 2010
Vardagslycka
Onsdagse.m. och kvällen närmar sig.
Vi har haft en skön dag här hemma i trädgården hela familjen. Nu har maken tänt grillen, öppnat en öl och serverat mig ett glas rött.
Mm, underbara aromatiska dofter sprider sig från grillen; vitlöksmarinerade kycklingfilèer. Till detta ska vi (hör och häpna inte ha färskpotatis) ha ris, dillsås på turkisk yoghurt samt broccoli.
Maken och jag hoppas på att barnen ska somna i rimlig tid i kväll - vilket innebär senast 20.00. Vi behöver vår egen tid bara han och jag. Den är sällsynt när man har en 22månaders och en 3månaders...Fullt upp hela tiden. Och med tanke på att vi inte har några släktingar "inom räckhåll" så har vi aldrig någon s.k. avlastning.
Nu önskar jag er alla en skön sommarkväll. Jag ska gå iväg och pussa på mina barn nu (den ena sprattlar i gymet och den andra springer omkring tuggandes på ett äpple).
Vi har haft en skön dag här hemma i trädgården hela familjen. Nu har maken tänt grillen, öppnat en öl och serverat mig ett glas rött.
Mm, underbara aromatiska dofter sprider sig från grillen; vitlöksmarinerade kycklingfilèer. Till detta ska vi (hör och häpna inte ha färskpotatis) ha ris, dillsås på turkisk yoghurt samt broccoli.
Maken och jag hoppas på att barnen ska somna i rimlig tid i kväll - vilket innebär senast 20.00. Vi behöver vår egen tid bara han och jag. Den är sällsynt när man har en 22månaders och en 3månaders...Fullt upp hela tiden. Och med tanke på att vi inte har några släktingar "inom räckhåll" så har vi aldrig någon s.k. avlastning.
Nu önskar jag er alla en skön sommarkväll. Jag ska gå iväg och pussa på mina barn nu (den ena sprattlar i gymet och den andra springer omkring tuggandes på ett äpple).
Framme - frihet och lycka
Av någon outsäglig anledning vände det på riktigt där. Jag ville klara det här på egen hand - uatn tvångsvård!
Svälta ihjäl mig fungerade inte. Och alla sucidförsök, hel- och halvhjärtade, slutade ju ändå med att jag överlevde. Så då kanske det var värt ett försök att känna på att leva på riktigt...?
Jag lyckades! Det tog många år efter det beslutet, med tuffa kamper, depressioner och ångest. Men det gick!
Idag lever jag och är fri, frisk och lycklig. Jag är gift med min älskade Daniel och vi har våra fantastiska barn Agnes 1år och 9månader samt Axel drygt 3månader.
Nu var det ju inte bara maten jag hade att kämpa med. Efter alla år av isolering såväl på sjukhus som i hemmet, så hade jag kommit en bra bit utanför samhället och det sociala livet. Det har i sig varit en kamp för mig. Men även den kampen har jag vunnit.
Sjukdomen har satt sina spår somatiskt; jag har Osteoporos(benskörhet) vilket jag kommer få leva med resten av livet, tarmarna fungerar mycket dåligt och med tänderna har det blivit en dyr historia då sex av mina tänder har fått bytas ut mot kronor.
Ni som lever med ätstörningar och/eller är på väg in i helvetet; sök hjälp! Och framförallt; ta till vara på varenda gram av den hjälp ni får.
Svälta ihjäl mig fungerade inte. Och alla sucidförsök, hel- och halvhjärtade, slutade ju ändå med att jag överlevde. Så då kanske det var värt ett försök att känna på att leva på riktigt...?
Jag lyckades! Det tog många år efter det beslutet, med tuffa kamper, depressioner och ångest. Men det gick!
Idag lever jag och är fri, frisk och lycklig. Jag är gift med min älskade Daniel och vi har våra fantastiska barn Agnes 1år och 9månader samt Axel drygt 3månader.
Nu var det ju inte bara maten jag hade att kämpa med. Efter alla år av isolering såväl på sjukhus som i hemmet, så hade jag kommit en bra bit utanför samhället och det sociala livet. Det har i sig varit en kamp för mig. Men även den kampen har jag vunnit.
Sjukdomen har satt sina spår somatiskt; jag har Osteoporos(benskörhet) vilket jag kommer få leva med resten av livet, tarmarna fungerar mycket dåligt och med tänderna har det blivit en dyr historia då sex av mina tänder har fått bytas ut mot kronor.
Ni som lever med ätstörningar och/eller är på väg in i helvetet; sök hjälp! Och framförallt; ta till vara på varenda gram av den hjälp ni får.
Vändning
Egentligen började det inte vända förrän 2002, då jag hunnit bli 32 år. Då fick jag för första gången kontakt med en ätstörningsmottagning. Det var för övrigt i Örebro dit jag flyttade 1992 och påbörjade studier på musikhögskolan.
På ätstörningsmott. tog de direkt tag i min ätstörningsproblematik - inte allt runt omkring eller min barndom och uppväxt. Det var detta jag behövde. Äntligen hade "jag hittat rätt."
Ätstörningsmottagningen i Örebro varvat med perioder på behandlingshem i Varberg (Capio) gav mig goda verktyg att använda på vägen till tillfrisknandet.
Men ni ska veta; andra människor kan aldrig göra dig frisk. De kan hjälpa dig och ge dig verktyg, men det är du som måste göra grovjobbet och kämpa och vilja!
Jag fick ett rejält bakslag sommaren 2003. Hamnade på IVA pga svälten och läkarna sa att jag förmodligen inte skulle överleva. Min hjärta skulle inte klara denna påfrestning ännu en gång...
Men min sega och envisa kropp överlevde även den här gången!
Jag var totalt nergången! Från IVA blev jag lotsad vidare till HIVA och sen till psykiatrisk avdelning där jag blev tvångsvårdad och sondmatad i fyra månader.
Men detta var också sista gången...
Läs vidare i nästa inlägg
På ätstörningsmott. tog de direkt tag i min ätstörningsproblematik - inte allt runt omkring eller min barndom och uppväxt. Det var detta jag behövde. Äntligen hade "jag hittat rätt."
Ätstörningsmottagningen i Örebro varvat med perioder på behandlingshem i Varberg (Capio) gav mig goda verktyg att använda på vägen till tillfrisknandet.
Men ni ska veta; andra människor kan aldrig göra dig frisk. De kan hjälpa dig och ge dig verktyg, men det är du som måste göra grovjobbet och kämpa och vilja!
Jag fick ett rejält bakslag sommaren 2003. Hamnade på IVA pga svälten och läkarna sa att jag förmodligen inte skulle överleva. Min hjärta skulle inte klara denna påfrestning ännu en gång...
Men min sega och envisa kropp överlevde även den här gången!
Jag var totalt nergången! Från IVA blev jag lotsad vidare till HIVA och sen till psykiatrisk avdelning där jag blev tvångsvårdad och sondmatad i fyra månader.
Men detta var också sista gången...
Läs vidare i nästa inlägg
Ätstörd
Jag minns inte så mycket av mitt första självmordsförsök. Men jag vet att jag tog en massa tabletter och ett glas med sprit. Sen vaknade jag upp på IVA med mamma sittandes bredvid min säng.
Nästa gång jag vaknade var jag inlåst på barnpsykiatriska avdelningen.
Jaa ni, ingenting blev bättre. Periodvis kändes det dock bättre och jag lyckade leva "lite normalt". Skolan klarade jag med bravur och violinen behärskade jag på ett, för min ålder, professionellt, sätt.
Men med ätstörningen fortsatte det utför. Som lägst vägde jag 27kg och då hade jag hunnit bli 27 år. Vikten pendlade en del men höll sig kring 30-35kg genom åren. (Hur orkade jag???)
Jag förstår det inte idag. Hur kunde jag? Hur "ville" jag? Jag hade inga krafter, ingen ork, var ständigt frusen och blå, kunde inte känna glädje, hade inget intresse för killar och sex äcklade mig.
Fortsättning följer
Nästa gång jag vaknade var jag inlåst på barnpsykiatriska avdelningen.
Jaa ni, ingenting blev bättre. Periodvis kändes det dock bättre och jag lyckade leva "lite normalt". Skolan klarade jag med bravur och violinen behärskade jag på ett, för min ålder, professionellt, sätt.
Men med ätstörningen fortsatte det utför. Som lägst vägde jag 27kg och då hade jag hunnit bli 27 år. Vikten pendlade en del men höll sig kring 30-35kg genom åren. (Hur orkade jag???)
Jag förstår det inte idag. Hur kunde jag? Hur "ville" jag? Jag hade inga krafter, ingen ork, var ständigt frusen och blå, kunde inte känna glädje, hade inget intresse för killar och sex äcklade mig.
Fortsättning följer
Mammas och pappas reaktioner
Hemma sa de inte så mycket till en början. Men snart blev pappa allt mer uppmärksam på vad jag åt - eller rättare sagt inte åt...Han började breda mina smörgåsar till frukosten och lägga upp min mat vid varje måltid. (Hur roligt tror ni det kändes för en tonåring??? Åh, min älskade pappa!)
En dag sa mamma till mig att hon (bakom ryggen på mig!!!) hade ringt och talat med BUP där vi hade fått tid för ett familjesamtal.
"Aldrig i livet! Jag tänker inte följa med!!!" "Jag lovar att börja äta mer igen - men inget jävla familjesamtal", blev min reaktion.
Mamma var bestämd och gav sig inte. "Men jag ÄR INTE SJUK! Låt mig vara! SLUTA TJATA!" fortsatte jag.
Dock blev det mammas röst som vann. Där började kampen och alla år med kontakt och vistelser på sjukhus; familjesamtal, enskilda psykologsamtal, psykoanalys, IVA, HIVA, medicinavdelningar, hjärtavdelningar, barnpsyk, vuxenpsyk, behandlingshem och ätstörningsmottagning.
På den tiden då jag blev sjuk - i början-mitten på 80talet - fanns inte alls den kunskap och de behandlingsmetoder som finns idag, 30år senare. (Alla ni som är drabbade; ta vara på den hjälp ni får - den är guld värd!)
Med min ätstörning gick det bara utför och vid 16 års ålder försökte jag för första gången ta livet av mig...
En dag sa mamma till mig att hon (bakom ryggen på mig!!!) hade ringt och talat med BUP där vi hade fått tid för ett familjesamtal.
"Aldrig i livet! Jag tänker inte följa med!!!" "Jag lovar att börja äta mer igen - men inget jävla familjesamtal", blev min reaktion.
Mamma var bestämd och gav sig inte. "Men jag ÄR INTE SJUK! Låt mig vara! SLUTA TJATA!" fortsatte jag.
Dock blev det mammas röst som vann. Där började kampen och alla år med kontakt och vistelser på sjukhus; familjesamtal, enskilda psykologsamtal, psykoanalys, IVA, HIVA, medicinavdelningar, hjärtavdelningar, barnpsyk, vuxenpsyk, behandlingshem och ätstörningsmottagning.
På den tiden då jag blev sjuk - i början-mitten på 80talet - fanns inte alls den kunskap och de behandlingsmetoder som finns idag, 30år senare. (Alla ni som är drabbade; ta vara på den hjälp ni får - den är guld värd!)
Med min ätstörning gick det bara utför och vid 16 års ålder försökte jag för första gången ta livet av mig...
ANOREXI BULIMIA
Jag vill berätta lite om den resa jag gjort - som varit ett helvete, men som nu ändat i det fantastiska att leva.
I 12-årsåldern (idag är jag 40år) fick jag ofta kommentarer om att jag åt så mycket. Dessa kommentarer kom både från föräldrar och kompisar. Jag tyckte även att både kompisar och mina sytrar var så mycket smalare och finare än jag. Min dröm och mitt mål blev därmed att bli som de andra.
När jag idag ser foton på mig själv från den tiden så ser jag en smal och söt tjej, men dock med en allvarlig och osäker blick.
Varje dag blev fr.o.m nu en kamp att stå emot all god mat. Drog ner på godiset, slutade med smör på smörgåsen, slutade dricka mjölk i skolmatsalen, slutade med...slutade med....
Kände mig stolt och duktig och kilona rasade av mig. Lycka? Ja det kände jag väl till en början. Men inte anade jag då att jag skulle bli fast i ett över 20års helvete.
Fortsättning följer
I 12-årsåldern (idag är jag 40år) fick jag ofta kommentarer om att jag åt så mycket. Dessa kommentarer kom både från föräldrar och kompisar. Jag tyckte även att både kompisar och mina sytrar var så mycket smalare och finare än jag. Min dröm och mitt mål blev därmed att bli som de andra.
När jag idag ser foton på mig själv från den tiden så ser jag en smal och söt tjej, men dock med en allvarlig och osäker blick.
Varje dag blev fr.o.m nu en kamp att stå emot all god mat. Drog ner på godiset, slutade med smör på smörgåsen, slutade dricka mjölk i skolmatsalen, slutade med...slutade med....
Kände mig stolt och duktig och kilona rasade av mig. Lycka? Ja det kände jag väl till en början. Men inte anade jag då att jag skulle bli fast i ett över 20års helvete.
Fortsättning följer
Försvann
Jag hade tidigare en blogg på bloggspace.com. Men plötsligt fungerar den bara inte; jag kan inte skriva inlägg, läsa kommentarer eller meddelanden. Helskumt....
Därför startar jag härmed en ny blogg.
VÄLKOMNA TILL MIG
Därför startar jag härmed en ny blogg.
VÄLKOMNA TILL MIG
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)