Jag minns inte så mycket av mitt första självmordsförsök. Men jag vet att jag tog en massa tabletter och ett glas med sprit. Sen vaknade jag upp på IVA med mamma sittandes bredvid min säng.
Nästa gång jag vaknade var jag inlåst på barnpsykiatriska avdelningen.
Jaa ni, ingenting blev bättre. Periodvis kändes det dock bättre och jag lyckade leva "lite normalt". Skolan klarade jag med bravur och violinen behärskade jag på ett, för min ålder, professionellt, sätt.
Men med ätstörningen fortsatte det utför. Som lägst vägde jag 27kg och då hade jag hunnit bli 27 år. Vikten pendlade en del men höll sig kring 30-35kg genom åren. (Hur orkade jag???)
Jag förstår det inte idag. Hur kunde jag? Hur "ville" jag? Jag hade inga krafter, ingen ork, var ständigt frusen och blå, kunde inte känna glädje, hade inget intresse för killar och sex äcklade mig.
Fortsättning följer
mycket som känns igen i texten.
SvaraRaderaFörstår inte heller hur jag orkar..
Mindre och mindre mat samtidigt som träningen ökar och ökar.. Allt oftare blir allt svart..
Att det idag bara är en person som jag känner IRL som vet om detta är ganska sjukt.. Eftersom jag minskat för mkt i vikt under en kort period..
självmordsförsök, jo de känner jag också igen.. Hade lite "tur" där även om jag inte tyckte det var det då..
När man väl är inne i mörkret blir det svårare att finna ljuset ju mer man vandrar, det bästa är att stanna upp, leta och hoppas att där finns någon som hjälper en ut!