Jag vill berätta lite om den resa jag gjort - som varit ett helvete, men som nu ändat i det fantastiska att leva.
I 12-årsåldern (idag är jag 40år) fick jag ofta kommentarer om att jag åt så mycket. Dessa kommentarer kom både från föräldrar och kompisar. Jag tyckte även att både kompisar och mina sytrar var så mycket smalare och finare än jag. Min dröm och mitt mål blev därmed att bli som de andra.
När jag idag ser foton på mig själv från den tiden så ser jag en smal och söt tjej, men dock med en allvarlig och osäker blick.
Varje dag blev fr.o.m nu en kamp att stå emot all god mat. Drog ner på godiset, slutade med smör på smörgåsen, slutade dricka mjölk i skolmatsalen, slutade med...slutade med....
Kände mig stolt och duktig och kilona rasade av mig. Lycka? Ja det kände jag väl till en början. Men inte anade jag då att jag skulle bli fast i ett över 20års helvete.
Fortsättning följer
Känner igen det också..
SvaraRaderaMin skolsköterska sa t.o.m. till mig när jag gick i 6:an tror jag att det var att jag var ALLDELES för tjock och fick samma reaktioner från mamma och personer i min omgivning flera år frammåt (tills jag slutade 1:an på gymnasiet) Det var där det blev tokigt... Alla de ord jag hört så länge tsm med allt annat fick utlopp och vände mig neråt.
Gjorde precis som du slutade med saker en efter en...